Diagnostik av skabb
I de allra flesta sammanhang är skabb i första hand en klinisk diagnos baserad på typisk anamnes, typisk lesionstyp och typisk distribution. Dermatoskopi är det mest praktiska sättet att stärka diagnosen på mottagningen där typiska fynd innefattar skabbgångar med mörka trekantiga strukturer i änden, även känt som delta sign. Mikroskopi kan användas när material kan tas från misstänkt gång eller lesion, men negativt fynd utesluter inte skabb.
Om diagnosen inte kan verifieras och differentialdiagnostiken fortfarande är öppen bör man undvika slentrianmässig behandling. Regionala kunskapsstöd rekommenderar istället topikal behandling med steroid och mjukgörande, samt ett återbesök efter 1–2 veckor för en förnyad bedömning.
Tillvägagångssätt vid diagnostik av skabb
- Riktad anamnes: Frågor om nattlig klåda, duration och om partner, hushållskontakter eller andra nära kontakter har liknande besvär. Detta är ofta det som först väcker rätt misstanke i primärvården.
- Leta efter lesioner: Papler, vesikler, noduli, rivmärken och framför allt skabbgångar är de viktigaste fynden. Skabbgångar ses ofta som trådsmala, ljusa strukturer, ofta mellan fingrar, på handleder, fötter, vid navel eller genitalt.
- Dermatoskopi: Försök identifiera en skabbgång med en mörk trekantig struktur, delta sign, i ena änden. Detta motsvarar kvalstret. Dermatoskopi är ofta den mest praktiska metoden i öppenvård.
- Rikta provtagning med dermatoskopi: När du ser en misstänkt gång med delta sign blir det lättare att välja rätt ställe för nål/skrapprov och mikroskopi. Vid provtagningen behövs en liten nål (exempelvis knappnål) och ett objektglas. Därefter kan man försiktigt extrahera kvalstret från gångens ände och placera på objektglaset. Om man träffar rätt i gångens ände kan kvalstret följa med nålen upp och framträda som en liten vit, punktformig struktur på nålspetsen.
- Mikroskopi: Objektsglaset undersöks i mikroskop med målet att påvisa kvalster, ägg eller faeces. Negativ mikroskopi utesluter dock inte skabb, eftersom provtagningen är operatörsberoende. Om kvalstret är levande kan rörelser ibland observeras i mikroskop, men längre frånvaro av rörelse kan förekomma om kvalstret är avdödat efter behandling eller skadat i samband med provtagningen.
De histopatologiska fynden vid skabb varierar beroende på lesionstyp och blir framför allt intressanta vid hudbiopsi av annan orsak. Vanliga fynd är i sådana fall epidermal spongios samt ett blandat inflammatoriskt infiltrat i dermis med eosinofiler, lymfocyter och histiocyter. Vid krustös skabb ses ofta en uttalad förtjockning av stratum corneum. Om biopsin råkar inkludera relevant material kan kvalster, ägg eller faeces ibland identifieras histologiskt. Blodprover har i regel ingen plats i diagnostiken av skabb. Eosinofili har dock beskrivits, särskilt vid krustös skabb.